Etikettarkiv: Skåne

En barnmorskas bidrag till 1800-talets abortrevolution

Sveriges nuvarande abortlag föregicks av flertalet politiska debatter och lagändringar under 1900-talet. Men 1900-talets abortfråga uppstod inte ur intet. Den hade sin grogrund i det som har kommit att kallas för 1800-talets abortrevolution.

Under den senare delen av 1800-talet förgiftade sig tusentals kvinnor årligen med fosfor för att avbryta sina oönskade graviditeter. Fosforn skrapade de av från tändstickor, något som gjorde det till en lättillgänglig metod. Under samma tidpunkt fanns det även barnmorskor både i Sverige och runt om i Europa som fördrev oönskade foster illegalt. En av dessa fosterfördrivande barnmorskor var Christina Angelin från Malmö som utövade en illegal fosterfördrivningsverksamhet. En verksamhet som under sin korta livslängd besöktes av kvinnor nästan dagligen och som kom att avbrytas abrupt av detektiv Steijer mitt under en pågående fosterfördrivning.

Barnmorskan Christina Angelin

Första gången som Christina uppmärksammas offentligt som fosterfördrivare är i samband med ett dödsfall 1883. Christina misstänktes då för att ha utfört en fosterfördrivning på en hustru som dog i samband med denna. Hon dömdes inte efter händelsen men förlorade rätten att titulera sig som barnmorska. Nio år senare flyttade Christina till den lägenhet som kom att bli platsen för hennes fosterfördrivningsverksamhet. Grannarna uppmärksammade tidigt vad som pågick men få tycktes ändå ha protesterat. Det är troligt att polisen hade haft Christina under bevakning sedan sist hon suttit häktad. Det framkommer även ur polisrapporten att verksamheten besöktes dagligen och av kvinnor från hela Skåne och ur alla samhällsklasser. Uppfattningen om att fosterfördrivningarna enbart skulle utföras av en ogift piga är alltså inte riktig.  

Christina själv var änka och mor till fyra barn. Hon föddes 1830 i en by utanför Malmö och gifte sig med en skomakare från grannbyn. Nitton år gammal tog hon sin barnmorskeexamen i Lund och var verksam barnmorska vid Börringe kloster tills hon som änka flyttade till Malmö. Efternamnet Angelin fick Christina med sitt andra äktenskap. Det var med honom hon fick sina fyra barn varav endast ett av de överlevde henne själv. Trettiofyraår gammal blev sedan Christina änka för andra gången.

Samhälleliga intressekonflikter

Under den andra hälften av 1800-talet kämpade de svenska barnmorskorna för sin plats inom medicinen. Lönen var undermålig, konkurrensen stor inne i städerna och på landsbygden anställdes hellre ”kloka gummor” ur ortsbefolkningen än en legitimerad barnmorska från staden. Att då tjäna pengar på illegala fosterfördrivningar kunde öppna upp för ett drägligare liv. Men de illegala fosterfördrivningar som barnmorskorna utförde vid tidpunkten bör även ses som ett alternativ till fosformetoden som kvinnorna annars använde sig av. En metod som var förenad med livsfara. Av de dödsfall efter en fosterfördrivning som hamnade inom rättsmedicinen härstammade nittio procent i fosforförgiftningar. Barnmorskorna använde istället katetrar eller teer för att fördriva ett foster. Det fanns risker även med dessa metoder men att vända sig till en illegal fosterfördrivare var ändå troligt en säkrare metod än en fosforförgiftning.

Efter häktningen av Christina 1892 uppmärksammar Jordemodern med en kort notis att hon blivit anhållen för fosterfördrivning. Ämnet var inte främmande för barnmorskorna vid denna tidpunkt. Det fanns en vetskap om att det utfördes illegala fosterfördrivningar av barnmorskor både i Sverige och runt om i Europa samt att det var straffbart. I Köpenhamn hade barnmorskan Amalie Böy häktats för fosterfördrivning och i Paris dömdes barnmorskan madame Thomas till tolv års fängelse för fosterfördrivning. Båda fallen omnämndes i dåtidens dagstidningar. För Christinas del var det hon som skuldbelades främst av rätten. Hon framställdes som ansvarig för fosterfördrivningarna samt ekonomiskt girig. De tre häktade kvinnorna som hade sökt upp Christina bemöttes istället med en viss förståelse. Det fanns en uppfattning om att dessa hade vänt sig till Christina för att få hjälp och ansågs därför vara offer för sin situation. Kanske är det också så händelsen ska framställas. 1800-talets kvinnor stod med den ena foten i en konservativ uppfattning om kvinnan som moder och den andra foten i en liberal föreställning om att kvinnans sexualitet var lika verklig som mannens.

Det finns en del som tyder på att pengarna drev Christina att utföra de illegala fosterfördrivningarna: hennes livssituation som änka, förlorad barnmorskelegitimation och det faktum att barnmorskorna befann sig i en lönekamp vid tidpunkten spär på denna uppfattning. Men det finns även en del som tyder på att Christina faktiskt ville hjälpa kvinnorna, bland annat det faktum att hon aldrig anklagar kvinnorna för att ljuga i sina vittnesmål. Istället håller hon fast vid att hon har hjälpt kvinnorna i ett annat syfte och att en fosterfördrivning aldrig har ägt rum. Men hon sägs även vid flertalet tillfällen ha berättat för kvinnorna att fröken nu ska bli fri.  

Publicerad i tidskriften Jordemodern nr 2 2020